Morgonens löprunda kan nog kvala in som den läskigaste lilla löprundan någonsin.

Läkaren och specialisten var hårda igår med att jag skulle leva precis som vanligt och inte vara rädd eller orolig, men det där med rädslan och oron var svårt att kontrollera. 😳

Min vilopuls hade inte varit under 80 på hela natten och jag vaknade flera gånger av att pulsen låg på över 120.

När jag stod därnere i svalen (trappen) och tittade ut så låg pulsen redan på 133 och då hade jag inte tagit ett löpsteg ännu.

Men så gav jag mig ut på 3km raksträcka i det lugnaste tempot jag kunde (högsta puls 160) och sedan nedvarvning med 1km promenad (puls på 125-130).

 

Tröttheten jag har i kroppen däremot, den är helt övermäktig. Det känns som glassprlitter som river runt inne i bröstkorgen vid hjärtat.

Mitt älskade startka hjärta, som det har fått kämpa och gjort det med bravur. Tacksamheten till in kropp är så stor! 

 

Nu ska jag vila tills det är dags att åka till tjejernas basketmatch. Jag ska vara en biroll idag, jag lovar!