Filip har inte velat cykla. Varför vet han nog inte ens själv, men jag tror att det har varit för att han har varit rädd för att misslyckas och ramla och slå sig. Men så har han sedan ett par veckor sen använt balanscykeln. Högst motvilligt, men genom att jag tagit tiden så har han ändå gått med på det. 20 minuter och inte en sekund längre. Hur roligt han än tyckt att det varit så har han kämpat för att inte visa att han tyckt det.

 

Men så idag så kände jag att nej, nu får det banne mej vara dags. Ställde fram en vanlig cykel och lovade att vi inte skulle öva länge. Det löftet höll jag lätt för efter bara 10 minuter så cyklade han själv. Då varken kunde eller ville han dölja hur kul han hade när han cyklade. Älskade envisa unge!

 

-"Jag är faktiskt bra på att cykla mamma!"

Nu ska vi öva i några veckor innan vi vågar cykla till skolan allihop!

PUSS