När chocken lagt sig kommer tröttheten som ett brev på posten. Laura mår fint och vi med, MEN när man som förälder blir påmind om hur lätt ens barn kan tas ifrån en blir det jobbigt. I huvudet ser jag hur jag egentligen hade velat rymma från verkligheten och bosätta oss på skyddad plats så jag kunde vaka över henne 24/7. 

 

Men det går inte. Vi måste fortsätta med vardagen som betyder att jag och Zoran måste jobba och därmed lämna barnen i skolan. Vi måste lämna Lauras liv i andras händer, lita på att dom märker om livsfara uppstår och lita på att dom klarar av akutsituationen med massor med andra barn runt omkring sig dessutom.

Förstår ni hur läskigt det är?

Inte bara för oss som föräldrar som måste lämna över ansvaret till andra människor utan för dom som måste ta över ansvaret.

Skitläskigt!

Det kryper i hela mig när jag skriver det.

Jag har idag pratat med Lauras klassföreståndare om att personalen kanske borde gå på genomgång om hur man hanterar akutsituation när den uppstår så man är mer "bekväm" om/när det inträffar då det är många nya pedagoger som inte var med på det när Laura började på skolan.

 

Så alltså. Jag jobbade både igår och idag, men jag känner att jag är trött i huvudet just nu. Det är mycket som snurrar som måste hamna rätt. Och det kommer det att göra. I helgen är jag ledig och det passar så bra just nu.

 

Puss och godnatt