Zoran hade åkt väg till jobbet och jag hade passat på att köra ett pass på gymmet innan åkte så jag hoppade in i duschen och som vanligt var badrumsdörren vidöppen. Helt plötsligt hör jag något.

 

E: -"Skynda dig Filip!!"

F: - " oj... oj... oj!!!

E: - " Vänta så ska Evelina hjälpa dig av med byxorna först."

Jag: -"Vad händer?"

E: -" Inget speciellt mamma, Filip var kissenödig och jag hjälper honom."

F: -" Ja e färdiii Ejelina!"

E: -"Vänta ska du få papper så du kan torka snoppen... så bra. Nu kan du ta upp byxorna och gå och tvätta händerna på lilla toaletten."

Hon spolar och sedan springer hon efter för att hjälpa honom, eller snarare se till att han bara tvättade händerna haha!

 

Alltså att höra ens barn hjälpa varandra är ju balsam för själen. Att det dessutom sker med fin pedagogik och tålamod gör ju att man känner att man har lyckats få fram något bra med ens egna försök. Kanske är det också för att det inte förväntas av dom att dom ska ta hand om varandra som det görs så bra och fint? Att dom bara behöver träda in när det verkligen behövs? Jag vet inte, men stolt är jag över dom alla tre.

 

Mina älskade ungar, vad vore världen i sin glans om inte ni fanns ♥