På 90-talet hade inte en oväntad plingning på dörren varit något man reagerat något särskilt på, men annat är det nu. Först och främst hoppar man till av själva plinget sen får man en panikkänsla, har man glömt att man bjudit hem någon?
Har man städat och finns det något att bjuda på?
Sen spinner hjärnan på med tankar om tjuvar, våldtäktsmän, grannar som gjort sig illa, försäljare...Och så öppnar man dörren bara lite grann, så där skeptiskt...
Precis så var det för mig idag.Utanför stod varken mördare eller annat hemskt. Det var två trevliga Jehovas vittnen som plingade på.Tidskrifter och en inbjudan fick jag av dom.
Svar:Ja eller studerade är egentligen fel ord, men vi träffades här varje onsdag i nästan ett halvt år, sen blev det bara ett stopp, för mycket som hände runt omkring:-)Så dom som plinga på igår var nya. Men jag har ingen som kommer mera, läser hemma själv ;-)