Jag drar i handbromsen
Det är dags att tagga ner...
Att ha 10 bollar i luften är ingen konst för mig, men nu har jag haft kanske det dubbla ett tag och nu börjar jag känna av det. Sedan jag dålig och låg på sjukhus i oktober så har det varit full gas och det är inte utan att det märks. Så nu när jag tacksamt nog känner att det är för mycket så drar jag i handbromsen. Kropp och knopp måste få lugn och ro. Tillbaka till 10 bollar helt enkelt. Alla är olika, men det är mitt normaltillstånd.
Det gör mig känslosam att skriva detta för att sänka min gard gentemot mig själv är jobbigt, men det är ett måste just nu. Jag är mer känslig och skör märker jag och jag tror att det var för att jag inte gav kroppen en chans att återhämta sig ordentligt efter allt i oktober. Borrelia, antibiotikakur och sen komplikation efter LP:n. Det blev för mycket helt enkelt och jag körde på precis som att det aldrig hade hänt, glad över att vara frisk. Vilket är typiskt mig...
Jag tror stort på att leva som man lär och därför gör jag nu mitt yttersta för att tagga ner. Vilket också bidar till en inre stress för någon som mig, men som jag tror kommer gå över om jag bara håller fast på att ta det lugnt.
Tisdagsrosor från min man ♥
Så på agendan står nu en sak i taget och att låta saker som kan vänta faktiskt få vänta lite. Som att känna efter innan jag svarar eller bokar något. Sådant jag dagligen lär och coachar andra att göra måste jag nu faktiskt göra själv 100% igen.
Som att baka lussekatter till lill-grabben. Det är en sak som fått vänta en exktra dage eller två, men det gick lika bra på en söndag som på en torsdag..
Glad kille som äntligen fick LCHF-lussbulle, nästan lika glad som mamman som också längtat!
Snälla bli nu inte orolig för mig. Jag är tvungen att skriva detta för att ha det dokumenterat för mig själv. Det är viktigt ifall jag skulle få för mig att köra på i 220km/h igen Lite som en spik i kistan liksom.
KRAM