Jag började 6 juni med att springa 5km för första gången på länge i Sverige. Vädret och temperaturen var perfekt. Jag har ju fruktansvärd pollenallergi och har dessvärre alla sorter. Alla andra år har jag pressat kroppen genom att springa, köra intervaller och cyklat full fräs trots pollen. Allergin har inte fått stoppa mig liksom. I år har jag tänkt annorlunda och har därmed inte behövt åka in akut en enda gång och därför sluppit kortisonsprutor.

 

Så igår kände jag både lycka och frustration när jag sprang. Lycka över att trots oregelbunden löpning ändå höll ett tempo på 5,09min/km. 

Frustration över att känna att jag rent fysiskt (muskulärt/kondotionsmässigt) hade kunnat springa hur långt som helst, men pollen kväver mig. Och man måste ju kunna andas för att springa. Jag vägrar medicinera med inhalatorer och kortison mer och lura kroppen till att utföra något den egentligen inte klarar av. Man får nämligen igen det på ett eller annat sätt ofta genom att bli sjuk p.g.a sänkt immunförvar och det vill jag inte.

Jag får helt enkelt köra kondition inomhus och vänta med att springa utomhus tills vi åker till Sicilien i augusti.

 

Puss