Jag har skrivit på detta länge, i flera veckor faktiskt.

Nu ska det avslutas och publiceras, för ni förstår att saken är den att min svärfar har somnat in.

Sent i torsdags kväll den 29 augusti!

 

 

Som jag kommer sakna Dig.  Min telefon har inte ringt och visat Ditt namn på flera månader nu. Förr kunde Du ringa 5 gånger om dagen bara för att höra hur vi mådde och få prata med barnen.

Och barnen, tjejerna kommer minnas Dig men inte Filip, Han kommer att få minnas genom minnen vi berättar. Det är orättvist, men så är det ju för det finns inget rättvist med cancer.

 

Till barnen har vi förklarat att Du åkt till himlen för att bli frisk. Dom accepterar det då dom inte vill att Du ska vara sjuk mer. Men faktum kvarstår...

Vi har förlorat en make, pappa, svärfar och farfar. Utan Dig kommer inget att bli sig likt.

Vi ska göra allt för att Baba ska ha det så bra hon bara kan, det lovar jag.

 

Men som sagt med minnen kommer Du att få leva kvar. 

Ett av dom finaste jag har är när Du och Petra kom upp till mig på BB för att hälsa på erat första barnbarn. Du hade tårar i ögonen och kunde inte sluta säga tack till mig. Du var stolt som en tupp.

 

Evelinas bästa minne är dom helgerna Du hämtade henne och ni åkte till affären och handlade bara Du och hon för att sedan spendera en helg hemma tillsammans. Bara Du, Baba och Evelina. Hon kommer sakna Dig otroligt mycket.

 

Lauras bästa minne är när Du kom hit och satt i soffan och bara lyssnade på allt hon pratade om och visade. Du lät hennes hållas och man märkte att Du njöt av varenda sekund.

 

Du sa alltid att Du var rik, en multimiljadär. Men det var inte i valuta Du pratade utan i värdet av Dina barnbarn. Evelina, Laura, Masha, Filip och den lill* som växer i Draganas mage.

 

Tack för allt Du sagt, gjort och gett! 

Jag gillar inte avsked eller ordet hejdå  så jag skriver helt enkelt... Vi ses igen ♥