Idag hände det en grej på jobbet strax innan jag slutade:

Jag är påväg till en vårdtagare och går liksom i min egna lilla värld. Jag går förbi en lastbil och i den står en riktig lastbilschaffisgubbe i 56-60 års åldern.

"Se inte så beskymrad ut döh, du är ju görfin!" säger han när jag går förbi honom.
"Tack så mycket!" säger jag och går vidare.
"När är det dags förresten?" ropar han.
"Fredagen den 13 Januari" ropar jag tillbaka och fortsätter gå.
"Men du, om du behöver en undersökning eller så, så kan du få mitt kort för jag är nämligen expert på dom nedre regionerna!" gapar han.
Jag vänder mig om sakta, tittar på honom och rapp i käften som jag är säger jag "Ja, du det är min man också som du kanske ser."

Det blir tyst och jag kämpar mig upp för den långa backen och väl uppe ramlar poletten ner och jag fattar vad som precis hände! Jag tänkte för mig själv att hade jag bara orkat ta mig upp för backen igen så hade jag gått ner och spettat honom med mitt paraply!
Äckliga pervogubbe!


Det enda vettiga som kom av det här är att jag numera vet att jag har så ont när jag går att jag ser bekymrad ut, alltid nått liksom!