Den 26 mars upptäckte jag en knöl i mitt högra bröst. Den hade jag inte kännt förut, den var/är i storlek som en puttekula och är hård, inte alls som andra körtlar i brösten. Jag undersöker mina bröst noggrant en gång i månaden sedan 3½år tillbaka. Jag gick då en bröstskola direkt efter min senaste mammaografi. En fantastisk sjuksköterska hjälpte mig att visa hur jag skulle göra och även målde en grön prick på en bild av ett par tecknade bröst på dom ställen man kunde känna körtlar som jag hade då så jag skulle ha koll på om det skulle uppkomma nya. 

Och det gjorde jag den där tisdagsmorgnen den 26 mars. I panik började jag känna flera gånger i hopp om att den skulle försvinna. Sen kände jag på andra bröstet i hopp om att hitta en likadan där, vilket inte hade spelat någon roll för alla bröst är helt olika. Men all logik flög liksom ur mig medans en stor klump skapades i magen. Knölen var där och försvann inte.. Jag andades och gick ut till Zoran och berättade som det var. HEMSKT!

 

Redan dagen efter fick jag komma direkt till min läkare på VC efter mailkontakt på tisdagen. Han kände, förstod min oro och skickade en brådskande remiss till Göteborgs mammaografi på Sahlgrenska. Oturligt nog så bytte dom just då ut alla sina maskiner på mammografin så det hade bildats kö även på oss som hade brådskande remisser.

17 april fick jag tid för utredning. Alltså fotografering av brösten samt ultraljud.

 

Som ni förstår så kändes detta som en evighet. Jag är expert på att se till att jag är sysselsatt som tur är. Gick upp tidigt varje dag, jobbade, var med familjen, träffade folk, reste, tränade allt jag kunde komma på för att bli trött och slockna i soffan på kvällarna för att slippa ligga och grubbla hela nätterna.

Jag bestämde mig direkt för att inte tala om detta öppet. Det var 6 personer förutom jag själv som visste om det. Jag kan säga att det inte var lätt att umgås med vänner och familj utan att berätta när dom tittade mig i ögonen och frågade om jag mådde bra. Tur i oturen att allergichocken kom så jag hade den att skylla på.

Igår var det alltså dags för undersökningen och från att jag vaknade kändes det konstant som att jag skulle spy. Jag hade sett till att hela dagen skulle vara proppfull i kalender med jobb.

Så först jobba, undersökning och sen full eftermiddag med jobb. Zoran hämtade mig och var med mig hela tiden. Barnen var hos Baba som inte visst någonting om detta.

Så fort jag kom dit blev jag uppropad trots att jag var 15 minuter tidig. Avklädning, punktmarkering på knölen och fotografering i den sprillans nya maskinen och sedan väntan på läkaren och ultraljudet.

 

Fem minuter efter fotograferingen blev jag inkallad. Då orkade jag inte hålla ihop mer, jag darrade som ett asplöv och tårarna rann. Hur mycket man en försöker förbereda sig på både goda och dåliga besked så går det bara inte. Det var precis samma som när jag gjorde min första utredning när jag var gravid med Filip.

Läkaren och sköterskan var så fina emot mig. Läkaren sa att han tyckte att bilderna hade sett bra ut och att ultraljudet skulle utesluta minsta tvivel.

Vi pratade om min undersökningsrutin och dom berömde den så mycket. Dom menade på att fler eller alla borde vara så nogranna för det räddar liv. SÅ SNÄLLA! Är du en kvinna/tjej/ person med bröst så undersök brösten regelbundet.

Efter noggrant ultraljud säger läkaren:

-" Vet du vad Emelie, nu kan du gå hem och måla en grön prick där den knölen är för det är en förstorad körtel. Du är FRISK!"

LYCKAN och LÄTTNADEN som sköljdes över mig där jag låg på britsen går knappt att beskriva. Berget jag burit runt på bara försvann, POFF!

Och dom två såg lika glada ut som jag kände mig. Fantastiskt!

 

Så nu målar jag en grön prick där på min bild och fortsätter undersöka mig varje månad precis som förut. Tacksam över precis allt!

 

PUSS