Hallå eller!

 

Idag har i princip all snö vi hade här i Göteborg töat bort. Så glad att vi hade vårt roliga  med barnen i pulkabacken i måndags. Den försvinner lika fort som den kommer och jag sörjer det inte. Jag vill ha vår nu!

 

Förut idag låg jag och Laura och myste i soffan efter att jag hade hämtat henne efter en dag på Isdala med klassen.

Då såg jag något som jag glömt att jag har. Den största bristningen på min kropp efter att ha gått upp över 40kg på 9 månader med Evelina i magen. Den sitter tillsammans med tre mindre på min högra höft  precis på det som kallas för "lovehandles". Jag har ju små små bristningar på magen (och lite lösare hud) och insidan och utsidan låren också, men denna är av helt annan karaktär. 

Jag vet att många mår dåligt över sina bristningar, men jag hör till dom som inte gör det. Jag har ju fått väldigt lindrigt med bristningar med tanke på hur stor jag blev och dessutom fick två barn till tätt efter det.

Fattar ni vad kroppen är häftig?! Och vilket häftigt organ huden är. Jag är imponerad eller fascinerad är nog ett bättre sätt att beskriva det.

 

Vi måste älska våra kroppar för vi föds bara med en och det är den enda vi får. Vi måste respektera våra kroppar för olikheterna och se charmen i det. Och med detta menar jag inte att jag är emot kirurgi. Inte alls, tvärtom! Men man ska göra det för att man själv vill det inte för att leva upp till något kroppideal utifrån. Jag har onte gjort något ännu, men kan tänka mig att kanske göra det med åldern.

 

Jag älskar min kropp! Både för vad den åstadkommit och för hur den ser ut ♡