Idag för exakt två årsedan låg jag på infektion med ständiga sovdoser givna. Jag tål inte morfin och att smärtbehandla på annat sätt gick inte. Dom lät mig vakna emellanåt för att se reaktioner från mig sen gav dom mig ytterligare sovdos. Dom visste heller inte om jag skulle leva eller dö. Att det handlade om hjärnhinneinflammation visste dom, men vilken sort visste dom inte.

Jag hade redan i ambulansen (som kördes av en som inte trodde på min smärta som hette Ronny) blivit vän med tanken att jag skulle dö, lämna detta livet och att Zoran skulle få fostra våra barn själv. Hemskt! Jag dör inombords när jag tänker på det.

När jag väl fick vakna på sjukhuset i mitt mörka rum fick jag besök av Zoran, Natalie, pappa och min bror Johnny. Deras blickar, jag minns dom än idag men då förstod jag inte varför dom såg sådana ut. Jag hade ju klarat detta kände jag, jag hade ju inte dött, heja mig och läkarteamet! Dag 2 fick vi första svaren, att det var ett virus som orsakade hjärnhinneinflammationen. Det var både bra och dåligt. För en bakteriell hjärnhinneinflammation är dödlig, men går att behandla med antibiotika, det gjorde inte min sort. Vi var tvungna att rida ut den stormen sa dom, med bästa möjliga smärtlindring och hoppas på det bästa. Att jag skulle bli som förut gavs det inga garantier på, men hoppet skulle vi ha.

Jag trodde att jag var okej, chockad och förstod inte alls hur sjuk jag var.

Jag blev hemskickad på permissioner stränga order om att inte göra någonting annat än att ligga och vila.

Att få träffa mina barn♡ Bara Gud vet min lycka och frid i det. Deras mamma skulle bli bra, det lovade jag dom!

Fortsättning följer...